|
Tonsättaren [композитор] "Dessa människor, som
man nu säger är 'döda',
Vita bergen, Södermalm, Stockholm Petterssons musikalitet upptäcktes i folkskolan. Han fick tidigt speluppdrag (begravningar, politiska möten, fester av olika slag) men inte förrän i 15 -16– årsåldern fick han regelrätta lektioner i violinspel, musikteori och medborgarkunskap i en kostnadsfri yrkesutbildning på en aftonskola för arbetarungdom. Därefter arbetade han bl.a. som stumfilmsmusiker fram till inträdet på Musikaliska akademiens konservatorium år 1930. Hela 30-talet gick han där och hade tre olika huvudämnen: Först var det violinen, därefter violan och sist kontrapunktstudiet som stod i centrum. Vid mitten av 30-talet skrev han sina första kompositioner, möjligen inspirerad av Hindemith, Bartok och Stravinskij, som alla besökte Stockholm vid denna tid. Det är kammarmusik som speglar den unge stråkmusikern och konservatoriestuderanden men också visar tydliga tecken på hans personliga temperament och originalitet. Främst står Sex sånger för röst och piano till texter av svenska och finländska modernister, Fantaisie pour alto seul samt Fyra improvisationer för stråktrio. År 1937 medverkade han i det första svenska framförandet av Schönbergs Pierrot lunaire. Petterssons framgångsrika violastudier ledde i slutet av decenniet till att han fick det prestigefyllda Jenny Lindstipendiet för studier i Paris för violaprofessorn Maurice Vieux. Hans studieår 1939–1940 kom att bli kaotiskt pga krigsutbrottet men gav likväl värdefulla musikaliska impulser och mänskliga erfarenheter
Frankrike 1940 Under hela 40–talet tjänstgjorde Pettersson som altviolinist i Stockholms Orkesterförening (idag Kungl. Filharmoniska orkestern) men återupptog även sitt komponerande. Samma år som han gifte sig (1943) började han skriva sina Barfotasånger (för röst och piano) till egna texter. Här finns den vuxne mannens uppgörelse med barndomsupplevelserna i originella texter och ett tonspråk, som visar inspiration från Schuberts lieder men också är fyllt av referenser till svenska poeter och till komponister hemmahörande både i konst-och populärmusiken. Sångerna kommer därefter mer eller mindre fördolt att dyka upp i en rad verk tvärsigenom hela hans instrumentala produktion och utgöra en viktig del av hans musikaliska berättarteknik. Parallellt med yrkesarbete och komponerande genomförde Pettersson under 40–talet grundliga studier i harmonilära och kontrapunkt som en förberedelse för studierna i komposition för tonsättaren Karl–Birger Blomdahl och i orkestrering-och instrumentation för dirigenten Tor Mann. Studierna resulterade i verk både för stråkorkester och mindre ensembler: Främst står Konsert för violin och stråkkvartett (1949) och Konsert nr 1 för stråkorkester (1950). I båda dessa verk har Pettersson använt citat och fragment ur barfotasånger på ett sätt som är genomgripande för verkens struktur och uppläggning. År 1951 påbörjade han sisyfosarbetet med sin aldrig fullbordade första symfoni och skrev samma år Sju sonater för två violiner. Den första sonaten är uppbyggd som en betraktelse över barfotasången ”Blomma vid min fot”. Alla sju sonaterna utforskar violinernas klangliga och tekniska möjligheter och utgör ett imponerande tillskott till repertoaren för två violiner. 1951–1952 bröt Pettersson för en tid upp från den svenska ankdammen för att ännu en gång studera i Paris. Denna gång var det komponerandet som stod i centrum. Efter mindre lyckade studier för Honegger, Milhaud och Messaien sökte han upp tonsättaren, dirigenten och tolvtonsteoretikern René Leibowitz (1913–1972), mannen som vidareförde arvet från Schönberg, Berg och Webern till en ung komponistgeneration i Europa och USA efter andra världskriget. Hos honom arbetade han med systematiskt upplagda övningar i tolvtonsteknik och med dess tillämpningar inom tre områden: orkestrering, analys och komposition. Även om han aldrig kom att tillämpa någon ortodox tolvtonsteknik i sitt komponerande, står det ändå klart att det tänkande han tillägnade sig med ibland dagliga lektioner för Leibowitz har haft ett viktigt inflytande på hans egen kompositionsteknik.
Efter hemkomsten julen 1952 levde Pettersson resten av livet enbart som kompositör, något som blev möjligt genom hustruns yrkesarbete och tack vare den uppmärksamhet och de framföranden som ägnades hans musik efter det publika genombrottet med den sjunde symfonin (oktober 1968). En invalidiserande reumatisk sjukdom försvårade från 1960–talet alltmer hans personliga kontakter med omvärlden men tycks inte ha stått i vägen för hans komponerande. År 1953 fullbordade han sin märkliga symfoni nr 2. Det bevarade skissmaterialet visar att Pettersson medvetet arbetar på flera nivåer - en seriellt influerad - en programmatisk med inspiration från två olika miljöer, dels uppväxtmiljön på Söder, dels ett antal dikter av svarta amerikaner. Inflytande från Mahler, musikaliska referenser bl a till Webern kan också spåras och allt detta i den form som kom att utgöra mönstret för alla hans symfonier under 60–talet, men som dessutom i sin idémässiga kärna pekar ända in i de sena verken på 70-talet. Därefter komponerade Pettersson i rask följd ytterligare två stråkkonserter samt symfoni nr 3 och nr 4. Under 60–talet tillkom symfonierna nr 5–8, de hittills mest framförda i Petterssons produktion och med den väldiga symfoni nr 9 (1970) som en slutpunkt för den utveckling som startat redan med den andra symfonin. Nr 6 är uppbyggd i relation till barfotasången "Han ska släcka min lykta”, som framträder öppet i symfonins andra hälft. Symfoni nr 7, som får sin speciella form och karaktär bl.a. genom bleckblåsarnas återkommande h-mollackord har närmast blivit ett repertoarverk.Nr 8 är tvåsatsig men liknar ändå i sin formella uppläggning i viss mån den sjätte symfonin.Växlingen mellan häftig, ångestladdad karaktär och rofyllda, närmast meditativa avsnitt utmärker dessa symfonier. Under 70–talet komponerade Pettersson till synes oupphörligt en rad stora verk, både symfonier och soloverk. Symfonierna nr 10 och 11 skrevs efter Petterssons relativa tillfrisknande efter en lång och svår sjukhusvistelse och är av betydligt mindre omfång än de tidigare symfonierna. Medan nr 10 har en mer uttalat utåtriktad apell är nr 11 mer inåt-och tillbakablickande till sin karaktär. – Därefter tillkom två verk där texter av latinamerikanska diktare står i centrum för blandad kör, solister och orkester. Det är symfoni nr 12 ”De döda på torget” till texter av Pablo Neruda, ett beställningsverk till firandet av 500-årsjubiléet av Sveriges äldsta universitet i Uppsala. Även i den tredelade kantaten”Vox humana” finns en dikt av Neruda, samt texter av latinamerikanska arbetardiktare och ett antal anonyma.indianska dikter. I bägge dessa verk återknyter Pettersson till det engagemang för socialt och politiskt förtryckta människor som finns som en dold programmatisk nivå redan i den andra symfonin.
I symfoni nr 14 och i den stora violinkonserten (nr 2) återvänder Pettersson till sitt tidigare koncept med att återanvända en barfotasång i symfoniskt sammanhang.Symfoni nr 15 har av kompositören och Petterssonkännaren Peter Ruzicka betecknats som centrum i Petterssons sena verk, som hans svanesång med en kraft och skönhet som kan jämföras med slutsatserna Mahlers sena symfonier. Likväl följdes den femtonde symfonin av ytterligare några verk: symfoni nr 16, en konsertant symfoni för altsaxofon och orkester, en posthumt upptäckt violakonsert samt en oavslutad sjuttonde symfoni.
Laila Barkefors
|
