Publicerad 31 januari 2003 08:13 Dagens Nyheter

Jarrett kämpar mot nostalgin
 

Den till höres gränslöse pianisten Keith Jarrett gläder sig mycket åt sitt Polarpris. Men motiveringen kunde möjligen prisjuryn ha filat lite mer på, tycker han.

Kompositören och musikern Keith Jarrett kommer till Stockholm den 12 maj för att motta sitt pris - inklusive en miljon kronor - ur hans majestät kung Carl XVI Gustafs näve. Prisceremonin i Berwaldhallen föregås dock av en konsert den 7 maj i Stockholms konserhus där han framträder med basisten Gary Peacock och trumslagaren Jack DeJohnette.

Polarprisjuryn motiverade sitt val med Jarretts förmåga "att utan ansträngning överskrida musikaliska gränslinjer". Han känner inte riktigt igen sig i den formuleringen.

- Den här om "utan ansträngning" är deras ord, inte mina (skratt). Jag måste säga att det jag gjort har krävt lite ansträngning. Och det här med gränserna är något som har skapats för konsumenterna och inte av musiker, säger han.

- Jag sprang på BB Kings band på en flygplats förra året och hade ingen aning om att killarna i bandet kände till min musik så väl. De är äldre bluesmusiker, men alla berättade om hur min musik på olika sätt påverkat deras... liv. En av dem sa: "En del människor öppnar fönster, andra slår in dörrar" (skratt). Det var helt oväntat.

Keith Jarret har spelat piano sedan han var tre år. I hans piano har jazz, blues, ragtime, gospel, folkmusik och pop mött konstmusik. Mest känd är han för sina jazzfärgade soloimprovisationer, men sedan 1980-talet spelar han också i trioformat. Även hans tolkningar av Bach, Mozart, Sjostakovitj och Pärt har prisats globalt.

- Jag tänker inte i termer av gränser och genrer. Jag tänker inte ens på vilka musiker som jag skulle vilja spela ihop med. Framtiden är inget jag är särskilt medveten om, jag är bara medveten om en liten kärna av tid i nutiden, förklarar han.

- Om jag i detta nu kommer på någon att spela med - precis som man kommer på en improvisation - så är det på riktigt. Jag funderar inte aktivt ut sådana saker. De flesta inspelningsprojekt och turnéer är som krokar för publiken att hänga sina rockar på en mycket kort stund, och jag är inte alls intresserad av det. Det fungerar mycket sällan. Är det något min musik representerar så är det motsatsen till nostalgi.

Närmast väntar ändå en turné med hans "icke-nostalgiska trio". Den inleds i USA i april och fortsätter därefter till Europa.

- Det är vårt tjugonde år som trio så jag har bestämt mig för att vi ska spela lite mer än vanligt. Jag försöker annars att undvika det. "Nej" är ett väldigt kreativt ord som man måste använda då och då. Det tar månader för mig att förbereda mig - det är som att ladda inför en tennismatch.

Den svenska moderna jazzen är ännu okänd för honom. Kompositören Allan Pettersson (1911-1980) är dock ett namn han kan tala länge om. Svenskens musik fanns i hans bakhuvud senast under en solokonsert i Tokyo, som inom kort kommer på platta.

- En sak som jag var inspirerad av är hur Pettersson får musiken att liksom hänga. Det handlar inte så mycket om hur han skriver, hans musik och harmonier, utan snarare om hur musiken påverkar mig som lyssnare. Det är en spänning i den som gör en osäker på om den kommer att övergå i harmoni eller bestå, säger han och tillägger:

-Det är dessutom ... klumpig musik, jag gillar det också. Jag ville avsiktligt undvika fasthet, melodier och förutsägbarhet - allt det finns hos Allan Pettersson.

Georg Cederskog