”En smärtdränkt skrikets symfoni”

 

Allan Petterssons Symfoni nr 12 är veckans stora verk i Berwaldhallen. Symfonin skrevs 1973 ett par månader före militärkuppen i Chile den 11 september. Men det finns ingen direkt koppling mellan Chile-kuppen och Petterssons symfoni. Att de sammanfaller i tid är något av en grym slump. Texten är några dikter ur ”Canto General” av Pablo Neruda, som handlar om massakern på en grupp oskyldiga demonstranter i Chile 28 januari 1946. ”Det är en våldsam anklagelse mot våldstid världen över, en våldstid, som aldrig tycks ha någon ände, bara växer”, skrev en recensent efter uruppförandet.

Allan Pettersson Symfoni nr 12 ”De döda på torget”
”Mitt engagemang i detta verk är inte politiskt. Namnet på nation och namnen på människor och orter står för mig som symboler för det som har hänt och det som händer runt om i världen. Hela människans historia handlar om människans grymhet mot människan - som i begynnelsen: en individ ställdes mot en annan - och den svagare slog ner. När sedan de stora folkkollektiven växte fram, så fanns detta grundmotiv där och som av vissa politiker utvecklades till ett genomgående fruktansvärt tema - grymhetens. Men grundmotivet fanns och finns alltid där! Det var i detta utgångsläge som jag engagerade mig för att skriva ett verk med ’tidsaktualitet i djup bemärkelse’. Ingen diktning är så långt borta från ’lögn och förbannad dikt’ som Pablo Nerudas och med sin varma djupa medkänsla med de utstötta kommer den alltid att aktualisera de högsta estetiska begreppen i en värld där även den barmhärtige samariten slagits ned.”
Så skriver Allan Pettersson på första partitursidan till symfonin, som han började komponera redan på våren 1973,

Allan Pettersson växte upp i arbetarslummen på Söder i Stockholm bland råttor och vägglöss, med en alkoholiserad pappa som hellre gick på Berns än bidrog till hushållskassan och en hårt kämpande mamma, som led av religiös ångest och ofta höll familjen vaken på nätterna i sina anfall av oro, självförebråelser och skuld. Ofta fick familjen ta emot hjälp i form av matpaket och kläder från Frälsningsarmén och andra hjälpinrättningar. Förnedring och vanmakt var två av de dominerande känslor Allan fick med sig hemifrån. Att han sedan dessutom ägnade sig åt något så apart och ”totalt onödigt” som klassisk musik, i stället för att dra in pengar till familjen, gjorde att han blev som en främling i alla de kretsar han rörde sig i. Bland arbetare blev han hånad och förlöjligad, bland musiker ofta missförstådd.

Allt det här gjorde honom hatisk. Han drevs av ett hat mot förtryck och förnedring. Han såg det som sin uppgift att genom sin musik levandegöra den kamp som han upplevt på så nära håll, kampen för en dräglig tillvaro i en miljö utan all värdighet. Han identifierade sig med den ihjälskjutne arbetare i Chile ”så lik arbetaren i den tredje värld som jag själv växte upp i en gång”.

 

Verkkommentar publicerat  på Berwaldhallens hemsida i september 2004,
här återgivet med tillstånd av författaren Bengt Arwén, Sveriges Radio